Handlingen:
Sofka är antropolog. Hon är född och uppvuxen i London och är till hälften engelsk, till hälften ryss. Det är början av 2000-talet och hon har precis flyttat till Athen med sin grekiske make och sina två döttrar. Sofka, eller Sophia som hon kallas i sitt nya hemland, ger läsaren en bra inblick i familjens acklimatisering till det Grekiska samhället. Flickorna börjar i statlig skola och Sofka själv påbörjar ”det grekiska livets skola” och lär sig dagligen något nytt om sin nya stad. Hon upptäcker också hur djupt rotad den grekiska traditionen är i samhället, där till exempel olyckor och sjukdomar i familjen ofta skylls på att någon kastat ”det onda ögat” på en. Hon lär också känna hur utbrett korruptionen är i landet, på gott och ont, och hur otroligt svårt det är att till exempel söka grekiskt medborgarskap. Hennes flickor tycks finna sig ganska snabbt till rätta i skolan och trots att de inte kunnat grekiska flytande innan de flyttat till landet, har de snart förvandlats till riktiga grekinnor. Sofka och döttrarna blir mer och mer grekiska, medan den grekiske maken Vassilis tycks ställa sig mer och mer frågande till sitt lands seder.
Att läsa Eurydice Street var för mig en mycket speciell upplevelse. Jag är själv gift med en grek och tillbringar två månader varje år där. Jag älskar landet och har i princip adopterat det. Man skulle kunna kalla mig filhellen (om man tar den faktiska betydelsen ”vän av grekland”) eller grekoman. Jag har även läst en del nygrekiska på universitetsnivå. Boken uppskattade jag mycket för den visade allt det jag själv upplevt i landet. Jag skrattade igenkännande när författaren beskriver hur dopet går till; hur grekerna beter sig socialt och hur mycket kyrkan spelar roll i deras samhälle. Författaren beskriver alla märkligheter hon och familjen får uppleva med nya vänner och bekanta. Det är intressant, välskrivet och bitvis otroligt roligt.
Betyg:
5/5
I sammanhanget skulle jag även vilja rekommendera en annan bok om hur det är att bo i Grekland. Det är "I skuggan av en liten ouzo" av svensken Staffan Stolpe. Mycket läsvärd, den också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar