Efter en så positiv recension av "Smaken" i SVD härom veckan klickade jag fort hem den och när den kom hade jag skyhöga förväntningar som fick sig en rejäl törn så fort jag öppnade paketet. För 149 kronor hade jag trott (läste ju inte så noga) att det var en inbunden bok, men det var den inte. Liten, mjuk och tunn var den. Då fick jag allt hoppas på att innehållet var desto bättre.
Handlingen:Matkritikern Pierre Arthens ligger för döden i sitt sovrum i en lägenhet i Paris. Han har ett dygn kvar att leva och på den korta tiden försöker han återuppleva en smak från sin barndom, en smak som betytt allt för honom, samtidigt som hans närmaste familjemedlemmar kretsar kring hans dödbädd. Boken är skriven i korta episoder, som berättar om människorna han mött i sitt liv och som påverkats av honom på olika sätt. Där finns den försmådda frun, de oälskade barnen, en krögare, en älskarinna, en tiggare och till och med en Venus-staty. Och så katten, Rick, som verkar vara den enda Pierre Arthens egentligen tyckte om. Herr Arthens var inte omtyckt får man veta; de flesta rent av avskydde honom och önskar nu bara att han ska dö.
Boken är en ganska enkel historia om en otrevlig, osympatisk och avskydd man men med underbara gastronomiska beskrivningar som får det att riktigt vattnas i munnen. Dock hade jag ett problem - jag vet inte varför men i mitt huvud, från sidan ett, såg jag Pierre Arthens som matkritikern Anton Ego i Ratatouille. Allvarligt, det gick inte att få bort det ur huvudet. Det lilla problemet (helt och hållet mitt eget och kan inte belastas författaren) och att det kändes som att jag velat ha mer av allt, mer djupgående beskrivningar, fler sidor, mer mer mer - gör att jag inte är helt nöjd med min läsning. Mina höga förväntningar blev inte uppfyllda. Tyvärr. Jag saknade den där lilla extra kryddan, om vi nu ska tala matspråk.
Betyg:
3/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar