Handlingen:
Gunilla har precis fyllt 39 och inser att 40 knackar på dörren. Under nedräkningen till 40-årsdagen får vi följa henne och hennes vänninor och deras olika 40-års kriser. Barn i olika åldrar, män som kommer och går, skilsmässor, bostäder och renovering av dessa, arbete och karriärer, kampen mot tidens tecken, livskris osv osv. Boken handlar helt enkelt om ett gäng kvinnor som krisar. De verkar ha allt men är ändå inte nöjda, något fattas. I-landsproblem, kan man säga.
Jag antar att jag hör till målgruppen för den här boken, jag fyllde själv 40 förra sommaren, men jag känner inte igen mig själv alls. Visst finns det sådant som jag kan relatera till genom mina vänner, men nä. Inte riktigt. Jag har själv inte drabbats av varken 30-års- eller 40-årskriser och det har inte någon av mina vänner heller, så jag undrar om inte Gunillas bok har en tendens att överdriva en hel del, jag menar ALLA hennes vänninor verkar krisa. Jag får lust att gå in och ge varenda en en örfil och skrika HERREGUD -VÄX UPP OCH SLUTA LARVA ER!! Och så kommer jag hela tiden på att jag undrar om det är meningen att jag ska tycka att det här är roligt eller allvarligt, ska jag se boken som självbiografisk eller är allt bara påhitt?? Jag funderar och kommer fram till att nej, inget är roligt i den här boken. Och inget är heller intressant. Tyvärr. Trots att boken är tunn och lättläst så kunde jag inte låta bli att hela tiden titta efter hur många sidor som var kvar, för gud så tråkig den var.
Betyg:
2/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar